IC-skolan – mer än att bara lära sig tanka

Under 1940-talet växte IC kraftigt. Nya föreningar bildades, fastigheter förvärvades och kapitalet ökade. Också medlemmarnas krav på service och ett väl förvaltat kapital höjdes. Nya arbetsuppgifter tillkom för de stationsanställda och kunderna ställde högre krav på erfarenhet och kunskap. Redan under rörelsens första år anordnades träffar för föreståndare där de fick träffas och diskutera allt som rörde skötseln av en inköpsförening. Med ojämna mellanrum anordnades kurser och konferenser, den första föreståndarkursen redan 1932, men de var av sporadisk natur och hölls inte i egna lokaler utan på kooperationens skola Vår gård i Saltsjöbaden. Det stora antalet nyanställda ökade behovet av en mer planmässig och kontinuerlig utbildning.

Att utbilda personalen handlade inte bara om föreningarnas anställda och deras medlemmar, utan man såg det också i ett större perspektiv. Antalet kunder växte stadigt och IC menade att man nu, i högre grad än tidigare, behövde ta ett större samhällsansvar då de fått allmänhetens blickar på sig. De ville inte bara utvecklas och följa med tiden, utan också vara ett mönster inom sitt område och visa en sund företagsamhet, med bilägarnas bästa i fokus. Målet blev att inte bara hålla jämna steg och konkurrera med andra oljebolag, utan att sträva efter att ta ledningen och föra utvecklingen vidare.

Utbildning för att höja kompetensen

De anställda hade vanligen ingen annan kunskapsmässig utbildning än folkskolan och det praktiska arbetet hade de lärt sig av äldre kollegor. Inom vissa föreningar kunde personalen kombinera praktiken med teori, men de möjligheterna fanns inte i hela landet. En samlad och organiserad utbildning skulle inte bara ge kompetent personal på stationerna, utan man skulle på sikt även kunna hitta personer till de mera krävande befattningarna i de egna leden, anställda som kände rörelsen från insidan.

Att organisera egna utbildningar på regelbunden basis sågs som en prioritet och man tittade på hur andra demokratiska rörelser hade gjort, framför allt granskades Kooperativa Förbundets utbildningsverksamhet. Något som speciellt intresserade IC var hur KF brutit med föreställningen att utbildningar måste vara långa, på ett halv- eller helår, och i stället hade kortare kurser från en och upp till fem veckor.

IC-huset, som även inhyste IC-skolan, stod klart 1948 på Huvudstavägen 12 i Stockholm. Redan samma sommar erbjöds veckokurser: "Kombinera en semesterresa med en kursvecka vid IC-skolan." Stationspersonal lockades med en modern miljö, praktiska övningar, bra boende och god mat, allt för endast 50 kronor. Under hösten anordnades bland annat en femveckors stationsföreståndarkurs och en veckokurs om motor- och reservdelar.

 

Vidareutbildning steg för steg

Upplägget bestod till en början av veckokurser på en till fem veckor på plats i Stockholm. Efter en kurs på grundnivå skulle man senare kunna komma tillbaka till kurser på mer avancerad nivå med något års mellanrum och på så sätt steg för steg vidareutbilda sig. Kurserna på plats i IC-huset kompletterades med korrespondenskurser av olika slag och ofta var kravet för att få komma till en kurs att man tidigare hade läst några korrespondenskurser eller hade motsvarande kunskaper. Kurserna hade en till stor del praktisk inriktning och man disponerade en fullt utrustad övningsbutik där kursdeltagarna kunde träna sig på att ställa upp varor, skylta, betjäna med mera.

Efter några år såg man att det var svårt att fylla de längre kurserna, eftersom många stationer inte kunde avvara sin personal så länge och avståndet till Stockholm var alltför långt. Från 1950 blev en stor del av kursverksamheten därför ambulerande. Hösten 1953 erbjöds bland annat föreståndar- och styrelseweekend i Insjön och bilgummikurs i Gislaved.

Det var inte bara personalen man ville utbilda, utan också medlemmarna. Att medlemmarna inte bara var trogna IC, utan också kunniga, ansåg man vara av stor vikt och man ville ha en medlemskrets med en realistisk syn på möjligheterna och de ekonomiska begränsningarna inom IC. En medlemskrets som kan fatta kloka och ekonomiskt välgrundade beslut var avgörande för framtiden för IC. Medlemmarna skulle nås inte bara vid årsmötet, utan genom att göra årsberättelsen lockande att läsa och genom broschyrer, föreläsningar och film. Man höll också i kurser och handledning för förtroendevalda.
 

Mål för IC-skolans verksamhet formulerades såhär:

En skolad och kunnig personalstab i en rörelse, som äges och ledes av kunniga och ansvarskännande medlemmar, vilka båda kategorier se som sin främsta uppgift att föra vår rörelse fram i första ledet, till nytta åt flera.